Släppte ut hunden som kräktes igen. Den här gången bara massa skum. Många tankar for genom huvudet; förgiftning, vilken veterinär, ingen bil hemma, vem ska jag ringa....
Smilla verkade matt och la sig i syrenbusken, för att sedan förflytta sig till favoritstället under trappen! Jag torkade golv och fixade, tittade till min hund och la mig sedan i några minuter. När jag sedan kommer ut för att kolla Smilla finns hon inte!
Letar under trappen och i alla buskar, kikar in under huset för där låg hon när hon var liten. Ropar och springer runt på tomten, som inte är allt för stor. Inte en rörelse någonstans. Smilla som alltid kommer när man ropar. In i huset, som är pyttelitet, men ingen hund.,
Ut igen och runt på tomten, in ännu en gång och letar och slutligen ut igen. Ingen hund finns. Känner paniken.... Var hon så dålig att hon höll på att dö? Hade hon gått ut i skogen och lagt sig? Var skulle jag leta? Hon kunde ju faktiskt ta sig ut genom fårstängslet på baksidan av huset. Jag for iväg ut genom grinden och letade bakom tomten. Ingen hund....
Siri kommer ut och undrar vad jag håller på med. Med gråten i halsen och Siri i koppel, endast iklädd en stor t-shirt och foppa-tofflor, springer jag ropande ner på vägen mot grannens hus. Ingen hund....
Vänder och springer mot andra hållet, mot skogen. Tankarna virvlar. Hur ska jag kunna hitta henne? Tänk om hon är död.... När jag vänder hem igen, kommer hon lullande på vägen från stugan. Undrande över vad det är för uppståndelse! Min älskade Smilla! Ingen aning om hur länge hon hade varit borta, kanske 5 minuter, men det kändes som en evighet. Jag vet inte var hon har varit och det lär jag aldrig få veta men idag kommer jag inte att släppa henne utom synhåll!
Vem var först ute i köket när det började närma sig frukost? Jo, Smilla! Efter lite mat och en skogspromenad verkar hon må riktigt bra!
6 kommentarer:
Fy fanken vilken pärs! Skönt att hon är kry och tillbaka!
Kram
Oh fy fasen, det där kan ju skrämma slag på vem som helst!!! Tur att hon verkar okej nu. Hon kanske bara gått ut i skogen för att kräkas färdigt, så gör Inez, precis som om hon tycker det är skämmigt...
Ps tack för dina snälla kommentarer i min blogg!
Nej, vilken skräck morgon. Tur att hon kom fram och mår bättre.
Åh fy 17, vilken upplevelse! Jag kunde verkligen leva mig in i skräcken och ur fantasin skenar iväg....Tackochlov att det slutade bra! Andas djupt och krama dina hundar nu!
Mamma mia!! Tur hon dök upp i gen och vad skönt att höra att hon mår bättre nu!
Kram
Usch...vet hur det känns! Men skönt att hon kom tillbaka helskinnad och verkar må bra nu!
Skicka en kommentar