178,5 poäng fick vi ihop, en tredje plats och LPI! Kul, men det är inte resultatet som är viktigt utan känslan. Ni som känner Soya vet hur tufft det har varit. Hon har varit så påverkad av miljön och allt som händer runt omkring oss. För ett år sedan gick hon med svansen mellan benen på nya platser. Visst kunde hon periodvis fokusera på mig men så fort något rörde sig eller lät var hon tvungen att titta! Jag glömmer aldrig när hon första gången förstod att det fanns mer godis i fickan. Då var hon 15 månader. Och hon är en gottegris!
Hur många gånger har jag inte gråtit över henne. Tårar av frustration och besvikelse. Känslan av att jag gör henne orätt genom att tvinga henne att genomgå jobbiga situationer. Hur många gånger har jag inte tänkt "Aldrig mer. Hon får bli promenadhund."
Men nu har mitt kämpande äntligen gett resultat och nu vet jag att jag har gjort rätt. Lydnadsklass 1 är egentligen inga svårigheter. Med lite träning och med tungan rätt i mun så bör man fixa det. Men med en hund som Soya har det varit som ett oöverstigligt berg som vi äntligen har tagit oss över. Vårt kämpande har gett resultat. Tack alla som har stöttat och gett tips och råd! Vi har långt kvar men vi är en bit på väg och känslan av att min hund var lycklig på plan igår slår nog det mesta! Och just nu är det glädjetårar som rinner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar